Hexelyra kommer till långhuset för att spela. Vid härden väntar en dukad plats, och Runa vet ännu inte vad hon vill göra med den.
Platsen vid härden
Hexelyra Silvervind kom till Runas långhus med snö på kappans fåll och en gyllene lyra över axeln. Hon hade vandrat från sjön på andra sidan skogen. En vecka tidigare hade Runa hört henne spela där och bjudit henne till midvinterfesten.
Nu stod Runa i dörren med mjöl på ena ärmen.
– Du hittade.
– Röken syntes från krönet.
– Då har vi åtminstone eldat till någon nytta. Kom in.
Hexelyra böjde huvudet under dörrbjälken. Innanför fick hon stanna tills en man med ved i famnen hade kommit förbi. Runa tog emot två av vedträna, pekade ut var resten skulle ligga och vände sig sedan tillbaka till sin gäst.
– Har du ätit?
– På vägen. Vad kan jag hjälpa till med?
Runa såg på lyran.
– Den där får vila en stund. Skålarna står där borta.
Hexelyra ställde instrumentet mot väggen, fortfarande med filten kring det. Hon hängde upp kappan och bar fram skålarna medan Runa skar bröd. Någon ropade efter en sked. Någon annan hade redan lagt fram tre.
– Vi blir åtminstone inte utan skedar, sade Hexelyra.
– Säg inte det förrän alla har satt sig.
Runa sköt över ett fat åt henne och pekade mot bordets bortre ände. Hexelyra gick runt bänken som stod närmast härden. Den stack ut i gången, och hon satte ner fatet för att flytta in den en bit.
– Låt den stå, sade Runa.
Hexelyra släppte taget.
På bänkens ena ände låg en vikt yllefilt. Framför den stod en träskål. De andra skålarna hade placerats tätt, men kring den här fanns ett litet mellanrum.
Runa kom fram och strök handen över filten.
– Min far satt här. Han ville ha nära till elden.
Hon vred skålen så att en mörk ådring i träet vändes mot bänken.
– Han dog i våras. Jag tog fram hans skål i morse. Sedan hämtade jag filten också.
Hexelyra väntade.
– Jag dukade som jag brukade, sade Runa. Innan jag hann tänka efter.
Från andra änden av huset kom ett skratt. Runa såg dit och lade sedan handen på bänkkanten.
– Vill du att platsen ska stå kvar så? frågade Hexelyra.
– Jag vet inte.
– Då låter vi den stå nu.
Hexelyra tog upp fatet igen och gick den andra vägen runt bordet. När hon kom tillbaka hade Runa börjat skära nästa bröd.
– Var det mycket snö på stigen? frågade Runa.
– Där den går mellan granarna. Vid bäcken gick det lättare.
Runa nickade och berättade var det brukade driva igen. Sedan kom de första gästerna, och hon fick lämna brödet för att möta dem. Hexelyra skar färdigt och bar ut de sista skålarna.
När maten sattes fram fick alla flytta sig lite närmare varandra. Runa räknade snabbt platserna med blicken. Vid härden stannade hon upp, men någon räckte henne ett kärl och frågade var det skulle stå.
Hon tog emot det.
Skålen framför filten var fortfarande tom.
Den som kom sent
De hade börjat äta när det knackade på dörren.
Runa reste sig. Utanför stod en kvinna med en hårt knuten packning i famnen. Snön låg kvar i vecken på hennes kappa.
– Får jag värma mig en stund?
– Kom in, sade Runa och öppnade dörren helt.
Kvinnan hette Eira. Hon hade följt vägen från nästa dal, och vandringen hade tagit längre tid än hon räknat med. Hon höll fortfarande packningen mot bröstet när Runa stängde dörren.
– Du kan ställa den där.
Hexelyra flyttade lyran åt sidan och gjorde plats vid väggen. Eira satte ner packningen försiktigt. Hon drog i kappans spänne och såg sedan mot den tomma platsen vid härden.
– Är det ledigt?
Runa hann inte svara. Eira såg filten och den orörda skålen.
– Ni väntar någon. Jag kan stå här så länge.
Hon försökte med spännet igen. Fingrarna gled över metallen utan att få grepp.
– Vill du ha hjälp? frågade Hexelyra.
Eira nickade. När kappan öppnades drog hon in ett djupt andetag och sänkte axlarna. Hexelyra hängde upp den, medan Eira gnuggade händerna mot varandra.
Vid bordet sköt en gäst på sig för att ge henne rum längre bort. Eira tog ett steg dit, men fick stanna för att släppa fram ett fat med mat.
Runa stod kvar vid härden. Hon såg på filten och sedan på Eiras händer.
– Min far brukade sitta här, sade hon. Det är första midvintern utan honom.
Eira slutade gnugga händerna.
– Då förstår jag.
Hon vände sig mot platsen som de andra hade gjort i ordning. Runa lade handen på filten. Tummen följde den vikta kanten en bit innan hon lyfte den och skakade ut den.
– Sätt dig här. Du fryser ju.
Eira såg på henne.
– Är du säker?
– Ja. Här blir du varm.
Runa lade filten kring hennes axlar. Eira drog den tätare om sig och satte sig på bänkens ände. När Runa räckte henne skålen fick hon först vika undan filtkanten så att den inte hamnade i maten.
– Den vill också vara med, sade Eira.
Runa log och hjälpte henne få upp tyget på axeln igen. Sedan satte hon sig bredvid.
En stund åt de utan att säga något. Eira höll skålen med båda händerna. Runa bröt sitt bröd i två delar men lät dem ligga på bordet.
– Han brukade säga att vi eldade för dåligt, sade hon till sist. Till och med när vi andra satt och svettades.
En man på andra sidan bordet tittade upp.
– Och sedan öppnade han dörren för att få frisk luft.
– Ja, sade Runa. Varenda gång.
Hon började skratta. Mitt i skrattet fick hon torka ena ögonvrån med handen. Eira väntade tills hon lagt ner handen igen.
– Vem fick stänga den?
– Jag, oftast.
– Och sedan klagade han på kylan igen, sade mannen.
Runa nickade. Hon tog en av brödbitarna och började äta.
Någon längre ner vid bordet mindes ett annat tillfälle. Runa rättade en detalj, mannen invände och de blev oense om vilken vinter det hade varit. Eira lyssnade och frågade när hon inte förstod. Efter en stund ställde hon ner skålen och tog emot mer bröd.
Hexelyra satte sig med de andra. Hon hörde Runa säga ”Nej, så var det inte” och sedan börja berättelsen från början.
Lyran fick stå kvar vid väggen lite till.
Sången efteråt
Senare på kvällen bar Eira undan sin skål. När Runa ville ta den ifrån henne höll hon kvar den.
– Nu kan jag använda händerna igen.
Hon tog med sig två skålar till. Runa lät henne gå och vände sig mot Hexelyra.
– Du kom ju hit för att spela. Får vi höra något?
Hexelyra hämtade lyran och drog undan filten som skyddat den under vandringen. Hon satte sig vid bordets kortända. Därifrån kunde de höra henne utan att behöva tränga ihop sig kring härden.
Först spelade hon en melodi hon valt hemma vid sjön. Den var enkel nog att följa. Några började nynna när den kom tillbaka andra gången, och Eira fann stämman strax före slutet.
– En gång till, bad hon. Jag hann just lära mig den.
Hexelyra började om. Runa satt med händerna vilande i knät. När melodin vände nynnade hon också.
Mellan sångerna stämde Hexelyra en sträng som hade ändrat ton i värmen. Hon prövade några toner, flyttade ett finger och spelade dem på nytt.
Sedan stannade hon upp.
– Den känner jag inte igen, sade Runa.
– Inte jag heller. Inte ännu.
– Är det en ny?
– Början på en.
Runa drog fram fötterna närmare elden.
– Vad handlar den om?
Hexelyra såg mot filten som Eira hade lagt över knäna när hon kom tillbaka till bänken.
– Den här kvällen, tror jag.
Hon spelade den korta följden igen. Ett tunt gyllene sken följde en klingande sträng och bleknade när tonen dog bort. Eira såg det och log. Sedan väntade hon på fortsättningen.
Musiken efter välkomnandet
En plats vid elden – Hexelyra
Ur mötet vid härden växer en sång. Här kan du lyssna på den färdiga låten eller se musikvideon. Du väljer själv när.
Musikvideon
Annat scenljud pausas när du startar låten eller videon. Det startar inte igen automatiskt.
Hexelyra prövade, men melodin fann ännu ingen väg vidare.
– Resten får vänta, sade hon.
Hon tog upp en av de välbekanta melodierna. Mannen mitt emot Runa började nynna för tidigt, kom av sig och skrattade. De andra väntade in honom. Den här gången hittade de tillbaka tillsammans.
Nästa morgon hjälpte Hexelyra till att plocka undan. Runa samlade kärlen medan Eira vek yllefilten vid härden. När hon fått hörnen jämna lade hon den på bänken.
– Här?
– Ja, sade Runa.
Eira strök handen över den en sista gång och hämtade sin packning. Kappan var torr nu. Hon fäste spännet själv medan Runa höll upp dörren.
– Nästa gång får du komma innan maten kallnar.
– Om du visar mig den kortare vägen.
Runa gick ut med henne och pekade längs husväggen mot stigen. Hexelyra kunde höra dem diskutera var Eira hade svängt av. När Runa kom in igen skakade hon på huvudet.
– Hon gick runt hela höjden.
Hon tog ett kärl från bordet och ställde det tillsammans med de andra. Det var skålen som stått framför filten. Hexelyra fortsatte torka dem, ett efter ett.
Lite senare var också hennes lyra nedpackad. Hon drog remmen över axeln och rättade till kappan under den. Runa följde henne till dörren.
– Skicka bud när sången är färdig.
– Jag kommer och spelar den för er.
Runa tog hennes hand och höll den en stund.
– Då sparar vi en plats.
Hexelyra gick uppför stigen mot skogen. Innan hon nådde krönet vände hon sig om. Runa stod kvar vid långhuset och vinkade.
Kvällen i långhuset är slut. Vill du följa Hexelyra vidare? Läs hemkomsten i Hexelyras värld.
Om berättelsen
En nyskriven berättelse i nordisk sagomiljö. Den tomma platsen är Runas personliga handling i fiktionen, inte en uppgift om en historiskt belagd sed. Miljön har ingen fastställd historisk datering.
Hexelyra är en digital artist och sagoberättare skapad under mänsklig kreativ och redaktionell ledning med AI-assisterade verktyg. Scenbilderna är AI-genererade konstnärliga gestaltningar.